Jag känner mig nervös, eller kanske mer orolig. Varför vet jag inte, men det känns extremt konstigt och lite tungt… Det gnager på och tar udden av allt som händer runt omkring mig IRL.
Brukar ni också känna så?
Jag blir otroligt störd när jag inte kan definera vad det egentliga problemet är. Eller så är det så mycket att det är omöjligt?!
På tal om något helt annat – kärlek. Igår såg jag ett så otroligt intressant program om vad som händer i våra hjärnor när vi bli förälskade.
Se det här, det var faktiskt asballt.
Det här, eller han, är kärlek för mig…
Planen igår var att dra till gymmet efter jobbet.
Men allmänt skitväder och en pojkvän med en bättre b-plan (movienight) gjorde att det ändrades. Så klart.
Vi kollade Trailer Park Boys The Movie, jag har ju redan tjatat sönder den här sidan med hur bra serien är – filmen däremot var så dålig att jag dog en aning. Astråkigt. Men tur att vi har fem säsongen kvar av serien…
Den där värmländska serien skiter jag i att ens kommentera, för jag kan inte. Jag såg de två första minutrarna, sen bytte vi till desto mer behagliga VH1. Jag tror inte den tillför särskilt mycket i mitt liv om jag ska döma av allas kommentarer på Facebook och Twitter…
Idag?
Intervju med Death Cab For Cutie. När vet jag inte riktigt för jag är vrålkass på att räkna ut tidszoner, så det lämnar jag snyggt till skivbolagstjejen 
Sen blir det möten, skicka iväg texter och boka upp de sista grejerna.
En random dag på jobbet med andra ord 
Postat i: Anti-heffaklump, Ego, Fest, Only exception, Tidsfördriv, TV, Vardagliga ting, Vänner
Det där med att gå ut och ta en öl gick inte särskilt bra. Sällskapet såg tydligen för fulla ut för att ens gå in på de schletnaste haken, i verkligheten var det nog mer jetlag som gjorde att de inte kunde dölja påsarna under ögonen
Istället avslutades natten med en fin parmiddag på McDonalds, vackert ska det vara, haha…
Idag har det inte hänt särskilt mycket rockiga saker. De sista flyttkartongerna är rensade och uppe på vinden, bättre sent än aldrig?! Några avsnitt av Trailer Park Boys har avverkats och jag lyckades tjata med T till gymmet. Så nu värker armarna och de obefintliga bröstmusklerna rätt rejält… Det var knappt jag orkade svänga ratten på vägen hem, och då har vi ändå en sjukt gullig servo.
Nu blir det hembakad pizza och lite lugn och ro. Jag hade lätt kunnat vara ledig några dagar till, tur att det är kort vecka och jättemånga dagar ledigt nästa helg.
Dagens första två aktiviteter (power walk och jogging) borde ha räckt, jag var nämligen som ett litet vrak när jag kom hem.
Men icke.
Efter två avsnitt Trailer Park Boys och lite potatisgratäng gjorde jag något så urbota dumt att jag gick till gymmet.
???
Det blev dryga timmen med fokus på mage och röv/ben, sen vet jag inte riktigt hur jag kom hem igen. Men nu är jag inplanterad i min rosa sparkdräkt och inväntar att min personliga kock ska göra pannkakor.
Postat i: Anti-heffaklump, Ego, Fest, Only exception, Tips, TV, Vardagliga ting, Vänner
Gud vilket lik jag varit under helgen.
I fredags kastade jag in handduken och lämnade after worken redan vid 19-tiden. Hann med en indisk middag med kärleken innan jag stupade helt.
Igår sov jag till lunchtid, sen drog vi på en roadtrip till Bromma Block. Första anhalt var Coop Extra, vi fick med oss väldigt lite mat för en alldeles för stor peng. Med andra ord blir det inte fler besök där.
När vi ändå var i hoodsen gick vi även in på akvariebutiken och fick med oss ytterligare en putsarräka hem, plus att jag föll pladask för en lila-gul firre som jag bara var tvungen att köpa. Firren har nu aklimatiserat sig, medan räkan dog efter två timmar.
Fin fint…
T:s kompis ville h med oss ut på någon slags queerfest, men som de före detta partydjur vi är tog vi oss aldrig upp ur saccosäcken. Istället blev det en sjukt god potatisgratäng och första säsongen av The Trailer Park Boys, sjukt rolig serie med några år på nacken
Idag då?
Vi power walkade till Hornstull och plockade upp min cykel. 4,5 kilometer – check.
Sen cyklade T bredvid mig medan jag faktiskt joggade hem. Ytterligare 4,5 kilometer – check.
Det känns i kroppen nu, jag har ju inte varit alltför aktiv de senaste veckorna…
Det var väl helgens livstecken antar jag?!
Jag har varit all alone hela kvällen och inte gjort ett endaste skit.
Förutom att ha haft astråkigt och varit astråkig. Detta på eget intiativ.
Jag fick till och med en inbjudan till att hänga med på en vrålrockig after work som lovade galna saker som att klättra på grävskopor och stage diva i en loungebar. Men icke. Trots sinnessjukt starkt kaffe orkade jag verkligen inte tagga upp.
Istället har jag försökt att kolla senaste avsnittet av The Vampire Diaries, tyvärr är mitt internet i samma hastighet som det man erbjöds år 1998. Det tog mig alltså dubbelt så lång tid och x antal svordomar innan sluttexterna rullade.
Btw: jävlar vad dålig den serien har blivit!
Det är inte alls lika hardcore och känslosamt som första säsongen, nu går de flesta avsnitten ut på att Damon och Stephan försöker rädda livet på Elena, att de samtidigt allierar med urvampyrerna/försöker döda dem, plus att det finns andra skumma häxor, odödliga människor i form av vampyrjägare (som ändå är bästisar med vampyrer) och varulvar. Väldigt lätturäknat och fantasilöst.
Jag tar gärna emot tips på andra bra nya serier…
Nu ska jag leta reda på Sälis och försöka sova lite. I morgon ska jag försöka:
1. Hitta min bankdosa. Antar att jag dammsugat upp den så jag måste dissikera dammsugaren.
2. Städa upp efter att jag letat reda på bankdosan.
3. Träna. Det var en evighet sen.
4. Jobba. Skriva klart de sista texterna och förmodligen även gå till jobbet för lite redigering.
5. Kanske hänga med någon kompis. Om jag får tag i någon?!
6. Sova som en apatisk tonåring.
Sitter och väntar på intervjun i lobbyn till ett lyxhotell. Samtidigt spelar de in avsnitt av tv-serien Smash, värsta liveunderhållningen. Jag blir nästan starstruck
Postat i: Anti-heffaklump, Ego, Ordbajseri, Tankar, TV, Vardagliga ting, Vänner
Att somna igår var ingen lätt match. Psyket är alltför vant att någon ligger bredvid mig, därför fick jag kämpa x antal timmar innan ögonen gav upp och klistrade igen sig.
Tanken igår var att gå upp vid 9 för att genomföra en morgonträning.
Dock har jag aldrig någonsin genomfört ett najs pass på morgonen, därför kämpade jag istället på kaffegrejen och kollade ett avsnitt till på Once Upon A Time. Faktiskt en väldigt bra serie som ni bör stirra in, den är något helt nytt och man har ingen jävla aning om vad som komma skall. Mer spänning än rädsla, like it a lot…
Jag har även hunnit städa undan lite. Det tar emot både psykiskt och fysiskt!
Jag ska till anti aj-doktorn nästa vecka och äter inte anti aj-pillren sedan semestern.
Det känns.
Visst att diverse bieffekter är over and out (anledningen till att jag slutade ta dem), men tillbaka är istället försvagade händer som skriker ”aouch” bara av tanken att jag ska använda dem.
Hur handikappat som helst.
Därav kampen med kaffegrejen i morse, det är någon slags maskin som ska skruvas upp och skruva är ta mig fan inte min grej of the days längre. Jag vet inte hur många svordomar den kaffekoppen innebar, men det tog cirka tio minuter och tre tårar.
Gott kaffe i alla fall
Nu ska jag sanera även mig själv för jag ska möta Tina och dela på en kanna kaffe på ett ascoolt 50-talscafé om några timmar.
Efter det ska jag kanske träna. Det är så mycket trevligare att rusa av sig lite obefintlig energi på sena eftermiddagar…
Under min korta arbetsdag i onsdags (det är inte läge att stressa ihjäl sig första veckan, aight?) så fick jag reda på att jag hade lämnat julfesten med en strålande cool replik:
”Rock´n´roll is dead, I´m done, this is the end”
Därefter hade jag vänt mig om och gått.
Jag var knappt salongsberusad på det där kalaset, därför är jag otroligt besviken på mig själv som inte minns den snygga avslutningen.
Suck.
Tur att kollegorna kan fylla i luckorna
Jag har under eftermiddagen/kvällen sett senaste avsnittet av Greys Anatomy som redan efter ett dygn var känt som en rejäl snyfthistoria.
Det måste vara något fel på mig som med nöp och näppe lyckades blinka ut en halv tår ur ena ögat. Eller så borde jag sluta multitaska (kolla på avsnittet samtidigt som jag spelar och sms:ar?).
Mina kära vänner Andreas och Cattis tipsade även om nya serien Once Upon A Time som jag har för mig börjar rulla i Sverige vilken sekund som helst.
Pilotavsnittet var ruskigt snyggt och det är definitivt en serie jag ska kolla mer på!
Nu är det dock dags att slänga in handduken igen.
Firrarna ska få käk, kaffeapparaten ska laddas, huggtänderna borstas och lamporna ska släckas. Ska jag fortsätta? Jag tror ni fattar galoppen…
God natt!
Det blev ingen träning igår. Jag drog hem och körde ett Sons of Anarchy-maraton istället. Utan att spoila för mycket – satan vad jag är trött på Clay! Inte nog med att han är ful som stryk, dum i huvudet är han också!
Jag tror det blir en fortsättning på maratonet ikväll…
I morse spösnöade det slask i Stockholm. Det är verkligen slask som kommer ner från himlen. Jätteskumt. I Bruket regnar det eller snöar, aldrig slaskar.
Jag är förvirrad. Och mina fötter är blöta, vilket i sig betyder att jag måste lägga lite cash på nya dojjor, vilket är rätt ogrymt.
Hade det inte varit för att jag bunkrar röster som Årets Medarbetare hade jag lätt fejk-sjukskrivit mig idag Huvudet lider av tryck-koma, någon slags variant på en ful bakfylla som dyker upp när tidningar skickats.
Lite feelgood-musik hjälper som tur är alltid!
Hot Chelle Ray – Tonight tonight.
