Jag känner mig nervös, eller kanske mer orolig. Varför vet jag inte, men det känns extremt konstigt och lite tungt… Det gnager på och tar udden av allt som händer runt omkring mig IRL.
Brukar ni också känna så?
Jag blir otroligt störd när jag inte kan definera vad det egentliga problemet är. Eller så är det så mycket att det är omöjligt?!
På tal om något helt annat – kärlek. Igår såg jag ett så otroligt intressant program om vad som händer i våra hjärnor när vi bli förälskade.
Se det här, det var faktiskt asballt.
Det här, eller han, är kärlek för mig…
Jag blir så stolt över att vara svensk när jag ser klipp från The Hives spelning på Coachella i söndags…
Det här är rock´n roll!!!
Recensionera är inte särskilt pjåkiga de heller (kopierade och inklistrade från Universal Musics nyhetsbrev):
“…a moment that live festivals are made for. Almqvist is still one of rock’s most engaging frontmen.” – LA Times
”This Swedish quintet remains one of the most riveting live rock bands of the last dozen years.” – Spin
“The Hives were the real stars of the festival, tearing through one of the most fantastically fun sets of the entire weekend.” – Yahoo
“…one of this weekend’s most impressive acts.” – Myspace
“The Hives returned with excited garage-rock and hilarious self-regard from singer Pelle Almqvist” – Rolling Stone
Jag försov mig imorse. Jag råkade somna om inte bara en, utan två, gånger.
Kallvattnet i badrummet träffade inte mitt ansikte förrän 8:30 och sen tog jag en promenad till jobbet. Jag invigde mina rövskor, det kändes som jag att jag snubblade extra mycket trots att det är som att gå på kuddar. Skumt.
Mina ögon står verkligen i kors och hjärnan är totalt avstängd.
Help me?!
I hörlurarna imorse, Concrete Blonde. Perfekt musikval när man känner som jag:et just är beskrivet.
På allmän begäran – receptet på Faster Berits tacopaj! 
1. Stek upp 400-500 gr färs. Blanda i en påse tacomix och i slutskedet drar du även ner 3 matskedar tacosås (valfri styrka).
2. Finhacka upp två tomater, akta fingrarna!!!! Finhacka även valfri mängd pepperonis/gröna starka saker, akta fingrarna även här! Blanda sedan ihop det med 2 dl creme fraiche och dutta även i lite svartpeppar för sakens skull.
3. Nästa move är pajdegen. Blanda 4 dl mjöl, 1,5 dl mjölk, 2 tsk bakpulver och 50 gr smör. Detta knådas sedan ihop enklast med fingrarna, eller om man har lyxen att ha en bakmaskin (gosh vad jag vill ha en!). Knåda/blanda tills det känns som en playdoo-deg.
4. Knåda ut degen i en pajform.
5. Häll i köttfärsen.
6. Smeta över creme fraichen.
7. Toppa med lite ost om det önskas, det ger en rätt vrålgod knaprig yta.
8. Skjuts in i mitten av ugnen, 250 grader i 15 minuter.
9. Servera med nachochips och lite grönsaker (om man gillar sånt). Gärna med en iskall Corona eller ett glas Coca Cola.
Lägg märke till att denna deg icke ska förgräddas, då blir resultatet världens ynkligaste pajkaka. Torrt och oanvändbart.
Postat i: Anti-heffaklump, Ego, Jobb, Musik, Only exception, Tankar, Tips, Vardagliga ting
Gosh vad det här INTE låter som In Flames. Men hur i helvete har jag kunnat missa den här låten? Den är ju vrålgrym i sin minimalitet!
Igår mötte jag upp slavdrivaren aka pojkvännen efter jobbet och lyckades åtminstone köra igenom axlarna på gymmet innan tassarna tokstrejkade. Den där planen om att döda de så kallade bicepsmusklerna kunde jag fett glömma bort och istället fick jag stå på spark-å-dra-maskinen sista halvtimmen.
Väl hemma portade jag T från köket (vilket inte är så svårt eftersom det bara får plats en person åt gången), sen diskade jag, lagade en övegrym köttfärssås och diskade därefter allt igen. Det var bra att jag samlade in de pluspoängen hos honom för inatt vaknade jag av att jag låg och attacknyste honom i näsan. Gullig tjej AB…
Och intervjun gick för övrigt bra. Det var som tur var inte klockan 6 på morgonen, turnéledaren hade skrivit fel på AM och PM *borde köpa en trisslott*
Däremot är jag lite irriterad på fördröjningen som blir när man snackar med någon i USA. Den är så efterbliven och det blir ta mig fan omöjligt att hitta ett flyt i samtalet när allt dröjer två sekunder…
Postat i: Anti-heffaklump, Ego, Fest, Only exception, Tips, TV, Vardagliga ting, Vänner
Gud vilket lik jag varit under helgen.
I fredags kastade jag in handduken och lämnade after worken redan vid 19-tiden. Hann med en indisk middag med kärleken innan jag stupade helt.
Igår sov jag till lunchtid, sen drog vi på en roadtrip till Bromma Block. Första anhalt var Coop Extra, vi fick med oss väldigt lite mat för en alldeles för stor peng. Med andra ord blir det inte fler besök där.
När vi ändå var i hoodsen gick vi även in på akvariebutiken och fick med oss ytterligare en putsarräka hem, plus att jag föll pladask för en lila-gul firre som jag bara var tvungen att köpa. Firren har nu aklimatiserat sig, medan räkan dog efter två timmar.
Fin fint…
T:s kompis ville h med oss ut på någon slags queerfest, men som de före detta partydjur vi är tog vi oss aldrig upp ur saccosäcken. Istället blev det en sjukt god potatisgratäng och första säsongen av The Trailer Park Boys, sjukt rolig serie med några år på nacken
Idag då?
Vi power walkade till Hornstull och plockade upp min cykel. 4,5 kilometer – check.
Sen cyklade T bredvid mig medan jag faktiskt joggade hem. Ytterligare 4,5 kilometer – check.
Det känns i kroppen nu, jag har ju inte varit alltför aktiv de senaste veckorna…
Det var väl helgens livstecken antar jag?!
Of Monsters and Men.
Little talks.
Åhh herregud vad fin den är! Ledsam, men energisk.
Ni som gillar/gillade Edward Sharpe & The Magnetic Zeros sound i dängan Home kommer till 99,9 procent att falla även för denna
Är det någon av er som missade SVT:s dokumentär OKEJ – 80-talets största poptidning?
Här är länken till var ni kan se den online, den är helt fantastisk!
Det var OKEJ som fick mig att vilja bli journalist. Jag läste varenda liten bokstav, jag avgudade Anders Tegnér som fick intervjua så många coola artister, och jag vet inte hur många gånger jag skrev brev om hur jag ville jobba där. Jag skickade dem aldrig…
Hur som helst, OKEJ var allt! Jag ville bli så där.
Därför är det så kul att se dokumentären om den, för det verkar vara lika häftigt som jag redan då tyckte (utan erfarenhet från branschen).
Jag kan inte påstå att mina dagar är exakt lika tuffa som det framställs att OKEJ-medarbetarnas var – bara nästan 
Och jag har träffat Anders IRL, men fortfarande inte nämnt något om att hans jobb fick mig att kämpa för att hamna här.
Men ändå.
Länge leve OKEJ!
En grej jag stör mig rejält på är folk som kokar ägg på fel sätt. Det vill säga startar med att koka upp vattnet, därefter lägger de i äggen och låter dem puttra på i åtta minuter för att få dem krämiga.
Jag vet inte hur många gånger jag undervisat i konsten att koka perfekta ägg:
1. Lägg i äggen.
2. Spola i varmt vatten så de precis täcker äggen.
3. Ställ på plattan och låt koka upp.
4. När det börjar koka drar du ner 20% i värmestyrka och tar tid.
5. Fyra minuter ska det koka så.
6. När fyra minuter gått räknar du långsamt till tio.
7. När du räknat till tio, långsamt, så tar du av kastrullen och spolar i askallt vatten.
8. Låt äggen stå i kallt vatten och svalna en aning.
KLART! Och du har därmed sparat minst fem minuter på hela dagen, istället för att kolla på kokande ägg kan du ägna dig åt något skojigare
