I write sins not tragedies

Slash – det är definitivt den ”most wanted”-intervjun jag någonsin gjort. Jag gillar 80-talsrockers, och då är ju Slash en given idol. Vi klämdes in i världens minsta hotellrum och hade först en kvarts fotosession medan han plinkade på gitarren. Sen gick alla ut, och ensam satt jag kvar med Mr Saul och blinkade chockat samtidigt som jag tänkte ”va fan, det här är på riktigt, jag sitter mitt emot Slash!”. Som tur var lyckades jag snabbt samla mig och leverera iväg frågorna. Och jag är så sinnessjukt nöjd och stolt över den intervjun att det är löjligt!

Juliette Lewis – på förhand fick jag reda på informationen att Juliette inte är ett fan av journalister och att hon är så trött på att svara på samma frågor dag ut och dag in. Därför hade jag verkligen lagt ner tid och själ på mina frågor. När hon ringde visste jag att jag hade en kvart på mig. Men hon ville inte avsluta intervjun, hon bad mig fråga mer och sa att hon tyckte att det var riktigt bra och vettiga frågor. Med andra ord MVG till mig som intervjuare som lyckades fördubbla intervjutiden.

Amanda Kernell – det här är en ung regissör på uppgång. Hon är riktigt trevlig och jag tror att hon kommer bli legendarisk i framtiden för hon är riktigt duktig och en stor talang!

Martin Boman – radioprofilen Bollnäs-Martin lät mig komma in i Bandits radiostudio en tidig morgon och se hur hans jobb giggar. Det var väldigt intressant att se, vi jobba ju båda med musik fast i olika medier.

Glasvegas – jag fick träffa sångaren James och trummisen Jonna alldeles för tidigt på morgonen på ett hotell vid Norrmalmstorg. De var trötta men hur glada och trevliga som helst. Jag hoppas verkligen att jag får chansen att intervjua dem igen!

Looptroop Rockers – andra intervjun med gruppen som vid detta tillfälle blivit en kvartett igen. Jag hade 90 minuter med dem och jag minns att jag tänkte ”tur att jag spelar in för jag hinner knappt anteckna alla citat”. Sen visade det sig att telefonen inte alls hade spelat in… *kaos* Men jag lyckades efter många om och med tyda mina hysteriska anteckningar över 14 A4-sidor…

Hurts– en telefonintervju med Theo om jag inte minns helt fel? Trevlig kille som berättade en asrolig historia om hur hela deras succé gått till.

Carl Norén – Sugarplum Fairy-medlemmen om sitt soloprojekt. Otroligt sansad kille med en skön stil och braiga värderingar.

James Blunt – en telefonintervju med den före detta militären. Han var väldigt lågmäld, nästan lite seriöst ledsen. Samtidigt som han påstod att livet var bra mycket roligare nu. Fast har man sett så mycket som han gjort i krigstider så är man nog inte lika naivt road av samma saker som oss civilianer.

Foo Fighters – åhh herregud vilket kaos! I tre dagar pågick Foo Fighters-hysterin.
Första dagen var det fest med grabbarna då de minglade med ”fans”, eller mest svenska kändisar faktiskt + min kompis Linda och moi (som är en helt annan hysterisk story, haha…).
Andra dagen hade jag två intervjuer inbokade. Först ut var med Taylor och Nate som var jättefina, Taylor och jag utbytte snus med varandra och allt var frid och fröjd.
Tre timmar senare skulle jag göra intervjun med Dave, Chris och Pat. Självklart lyckades tidspessimisten jag åka till fel tv-station och dog typ av stressattack på väg till rätt studio.
Väl på plats var allt försenat, samt att deras kvinnliga manager kände igen mig och började ifrågasätta att jag skulle göra två intervjuer med bandet när det var mer eller mindre omöjligt att ens få till en tid. Som tur var hade jag då i fem minuter suttit och småpratat med en äldre man som visade sig vara deras turnéledaren. Så han gav tummen upp på att jag var en ok tjej och att det var klart att jag skulle få göra sista intervjun också.
Dave var exakt så pratglad och karismatisk som jag tror alla tycker att han är, de andra två satt mest och log och var bara så himla ödmjukt snälla.
Dag 3 så stod fotosession på schemat, då trängdes min kollega Petrus in i världens minsta rum med 20 andra fotografer som skulle plåta bandet under tio hysteriska minuter, jag var på riktigt lite rädd för att Petrus skulle dö i kravallstämningen. Som tur var klarade han sig.

Lätt sammanbiten och chockad av faktumet av att jag står bredvid Slash. På riktigt.

Dagen efter en natts fest med Nate och Taylor från Foo Fighters.

Samma dag, efter en natts fest + en mindre stressattack. Men ändå – med en avklarad intervju med Dave, Pat och Chris från Foo Fighters.

Indica – ett finskt tjejband med enorm framgång i sitt hemland, men även Tyskland. Så när de hade release för sitt senaste album flögs jag till Berlin för att kolla in deras showcase och göra en intervju. Intervjun gjordes efter spelningen och avbröts  x antal gånger av fulla tyskar med högre position på olika skivbolag. Not ok. Rätt dålig stil. Men festen var kul och natten avslutades med att vi fick Bondchaufförerna att köra oss till McDonalds, sen tog jag en taxi och fick för 15 euro en rundtur mitt i natten för att jag skulle hinna se Belrinmuren innan hemresan.

30 Seconds To Mars – jag träffade trion i Göteborg förra sommaren före deras spelning på Pier Pressure. Intervjun i sig var ok, Jared var visserligen mer intresserad av att bläddra i tidningen än att svara på frågor, men som tur var fanns det två andra bandmedlemmar.

Ville Valo – det här var några timmar efter ovanstående intervju, problemet var bara att jag helt glömde bort tiden och fastnade i vip-baren med vänner från diverse delar av landet. 20 minuter före intervjun skulle starta kom dock pr-människan för att föra mig till Ville, och jag fick attackrenskriva frågorna på gående fot. Herregud vilket kaos. Men vilken underbar kille Ville var! Jag skulle vilja adoptera honom som storebror.

Westlife – en telefonintervju med Kian som blev inriktad på deras story som ett av de sista boybanden. Det blev bra, han svarade verkligen ordentligt och långt på varje fråga jag ställde.

Pernilla Andersson – vi möttes på den varmaste, klibbigaste, jobbigaste dagen förra sommaren på Peace & Love. Trots att vi satt i skuggan under ett träd så forsade svetten från oss, hur äckligt som helst. Men alla satt vi i samma båt och Pernilla var tokigt vacker.

Jasmine Kara – intervjun handlade mer om hennes utlämnande självbiografi än om albumet som komma skulle. Jasmine var hur söt som helst och jag är imponerad över hennes resa genom livet och att hon står upp och tagit sig så långt.

Hoffmaestro – jag träffade sångaren, tvillingarna och trummisen. Jag tror vi snackade på i över en timme, vilket är extremt långt tid. Men å andra sidan blev det väldigt bra och killarna var hur smootha som helst.

Houman Sebghati – trevlig och driven kille.

Crazy Lixx – en telefonintervju som gjordes alldeles för tidigt en lördagsmorgon. Men sångaren (vars namn jag varken minns eller orka googla) var piggare än jag:et så intervjun blev publicerbar ändå.

Tove Styrke – så himla tonårig och go! Jag måste meddela att jag älskar ungdomars tänk och driv, så himla oförstörda. Detsamma med Tove som var vrålskön!

Efter en plötslig men trevlig halvtimme med Ville Valo.

30 Seconds To Mars och mina trasiga jeans…

Mitt Piano – nej, det är blankt, jag minns faktiskt ingenting… *shame on me*

Johnossi – den här duon har jag träffat två gånger. En gång mot en lila vägg alldeles för tidigt en festivalmorgon. Den andra gången var det mer seriöst på skivbolagets kontor och de var sjukt trevliga och hade en hel del smarta points om musiken.

Jason Derulo – jag var trött, Jason var trött, båda pratade hur tyst som helst. Det blev bra. Men pr-tjejen kom in flera gånger och kollade så att vi levde eftersom vi var så tysta. Han slängde även ur sig en hel del komplimanger.

Teddybears Sthlm – inför den här intervjun var det sagt att de skulle ha sina teddyansikten på sig, vilket kändes jättekonstigt. Därför var det en lättnad att de inte hade dem på sig när intervjun gjordes. Vår timme var ruskigt avslappnad och det är en av de bästa intervjuer jag gjort.

Adam Lambert – vi möttes i ett alldeles för mörkt och varmt rum på Berns salonger och Adam var sådär amerikanskt skojig.

Oskar Linnros – killen med tidernas mest intensiva blick. Jag gillar Oskar, på riktigt, och intervjun blev väldigt väldigt bra. En rolig anekdot från det hela var att han ville läsa igenom texten och godkänna den. Så jag skickade den, trodde att han skulle mejla tillbaka och gick själv till Kellys och hade allsång med polarna. Efter att ha spenderat cirka 200 kronor (vilket är mycket på Kellys) så ringde min telefon och skärmen visade ett okänt nummer. Så jag klickade på svara, fortsatte sjunga ”Highwell to hell” under tiden som jag förde luren mot örat. Och det var alltså Oskar som var i andra änden. Jag tror inte han imponerades av min sångröst, däremot gillade han texten.

Steve Mason – det här kan vara en intervju jag gjorde under tiden jag satt på toaletten. Jag går inte in på detaljer, men jag hade mycket att göra och fick trippelgöra saker för att hinna med…

Melanie Fiona – ännu en amerikansk amerikanska som var lite för jetlagad för sitt eget bästa. Men även hon var snäll och väldigt pratsam. Ödmjuk liksom.

Bullet For My Valentine – min andra intervju, men denna gång med gitarristen. Vi snackade över telefon och det var innan releasen av senaste skivan som enligt mig är en av de bästa skivorna från spår 1 till sista.

Håkan Hellström – det här är den mest euforiska intervju jag gjort. Den var intensiv, sjukt jävla tajt och jag var ledsen över att jag skrev en tidningsartikel och inte en bok när jag skulle sammanställa den. Allt var så jävla bra. Och plåtningen blev så cool att jag dog lite.

Kesha – en av de mest kaosartade försök till intervju ever! Det började med att jag hade fel nummer till hennes hotellrum i Paris. Sen kom hon till någon annan när hon försökte ringa mig. När vi efter 25 minuter krångel äntligen kom fram till varandra, ja då dog min telefon tre gånger. Men tji den som ger sig… till slut, efter 60 minuters telefonkrångel och svordomar blev intervjun av och hon berättade både det ena och andra surrealistiska. En konstig intervju, men unik och bra.

Andreas Grega – gjordes på vårt innertak och vi kom bland annat in på det här med hans samlande av plastankor… kul snubbe!

The Baseballs – det var tydligen internationella kramdagen, eller så ljög de bara för att få en kram av mig. De var otroligt energiska och roliga för att vara tyskar (jag har bott i Tyskland så jag tycker jag kan döma så hårdhänt utefter mina upplevelser av tyskar).

Chris Sörman – det spöregnade ute och vi snackade snowboardåkande i typ en timme.

Neverstore – en alldeles för tidig telefonintervju med sångaren Jacob, jag tror inte ens han hade hunnit vakna men är det tryckdygn så är det.

Donkeyboy – hmm, här är det blankt i skallen av detaljer. Men jag vet att jag hade varit peppad på att intervjua dem i åtminstone ett halvår.

Westlife – vi träffades på Sheraton hotell i Stockholm och snackade kärlek. Det var då jag var singel och varken trodde på eller sökte kärlek. Men de var bombsäkra på att jag snart skulle fångas av en drömprins. Då var det ”jo jo grabbar”, nu är det mer ”fan, ni hade rätt”.

Dommin  – så himla liten cool rocker från LA. Jag smälte lite inför hans lugg som måste tagit en evighet att fixa.

J-Son – det kan ha varit en intervju som gjordes i hans studio, eller så var det inte det?!

Paramore – de hade ställt in samtliga intervjuer utom tre, jag fick vara med och leka. De hade tydligen tokgooglat reportrar och medier innan för att se vilka de skulle träffa. Att få en godkändstämpel i arslet av dem var ju lite creddigt

Kramkalas med The Baseballs.

Kristoffer Dommin, killen med luggen som inte är så extrem på bild som IRL.

Kärlek med Westlife.

Exklusiv intervju med Paramore.

Stash – jag gjorde en telefonintervju med graffitilegendaren Stash och det var otroligt intressant!

Muse – den här intervjun gjordes via telefon under den värsta perioden med svininfluensasymptomen. Fem minuter innan intervjun hävde jag i mig alldeles för många klunkar lugnande hostmedicin vilket gjorde att de kommande 25 minuterna i telefon var helt ok. Jag kan tyvärr inte påstå att jag minns särskilt mycket detaljer varken under den tiden eller några timmar efter, men jag hostade åtminstone inte sönder lungorna

Biffy Clyro – det här gjordes relativt sent en fredagskväll och jag minns att det var liiite trixigt att förstå dialekten, men intervjun blev ändå grym. Och jag vidhåller att Biffy Clyro är ett av världens bästa liveband, efter Muse förstås.

Mustasch – whiskeyprovning, behöver jag säga mer? Vi blev väldigt påverkade voch otippat nog så var jag last women standing av hela gänget. Övriga slängde in handduken redan vid 22-tiden.

Melissa Horn – väldigt lugn och skön tjej som vid den tidpunkten skulle släppa sitt andra album. Jag tycker att det är bra att hon håller på sin integritet och inte säljer ut hela sig själv bara för att hon gör svinbra musik. Jag förstår varför Lars Winnerbäck ville jobba med henne redan innan hon hade släppt sitt första album.

Joel Kinnaman – det här var precis innan hysterin med Snabba cash och även innan han blev det svenska favoritfrikortet. Det var som att sitta och prata med vilken killkompis som helst. Rolig, smart och väldigt avslappnad. Huruvida han är det i dagsläget vet jag inte, men då innan all hysteri var han en cool kille.

Markus Krunegård – min förutfattade mening var att killen skulle vara lätt humorslös, men han är på riktigt hur skön som helst! Det här var egentligen min andra intervju med honom, den första gjordes dock sista dagen på Peace & Love 2008 och på grund av att mina anteckningar försvann spårlöst så publicerades aldrig den första intervjun.

In Flames AB – även detta andra intervjun med Anders Fridén, men denna gång handlade allt om industrin bakom bandet. Jag är ruskigt nöjd med intervjun, den blev lite ballare än genomsnittet.

Million Stylez – vi testade Dj Hero tillsammans och jag tror helt ärligt att jag blev mer beroende av spelet. Men han var en schysst och rätt lugn kille.

Backstreet Boys – hade jag fått chansen att träffa dem tio år tidigare hade jag svimmat. Det gjorde jag inte den här gången, samtliga av oss är ju något äldre Jag fick träffa AJ och Brian och de var så där helylle som man kan tänka sig. Sen såg jag Nick Carter i baren och det var ju extremt stort!

Whiskey med Ralf och min kollega Petrus. Hoppas ni lägger märke till våra entusiastiska miner inför vad som fanns på bordet framför oss.

Och till slut fick Backstreet Boys ÄNTLIGEN träffa mig, som de längtat!

The Sounds – en intervju som gjordes på deras skivbolags kontor. Jag intervjuade två eller tre av killarna, efter det fotograferade vi hela bandet. Jag fick uppfattningen om att de har otroligt roligt tillsammans, de hade det då i alla fall.

Ara Abrahamian – OS-killen som kastade medaljen på golvet. Jag minns inte riktigt varför jag intervjuade honom, men vi träffades på en 4H-gård och han var en hyvens kille. Eller vad man säger?!

Lady Sovereign – hon var pygmeliten och astrött efter världens häftigaste jetlag. Men hon var sjukt trevlig och fick henne till och med till att rita en bild, vilket hennes manager ville high fiva mig för eftersom det var en bragd att få henne att göra såna saker.

Name The Pet – världens förkylning gjorde att jag fick göra intervjun via telefon, men den blev nog bra och jag minns typ inga direkta detaljer. Förutom att bilderna som Petrus tog blev vrålcoola i tidningen!

Sunrise Avenue – det var en sinnessjukt varm vårdag och jag hade med mig min lillasyster som praktikant. Killarna var sjukt softa och försökte sig på att prata lite svenska, vilket gick si så där. Men de var ruskigt ödmjukt goa!

Kat DeLuna – gosh vilket kaos. Först var vi med på en presskonferens hon hade med ett 20-tal journalister, den var väl så där och jag var väldigt nöjd över att jag hade 20 egna minuter med henne efteråt. Hon var väldigt ”amerikansk”, och så klart trevlig.

Fibes Oh Fibes – den gjordes på Hultsfred -09. Dock låg jag i karantän på grund av svininfluensan så intervjun gjordes via telefon, men det gick ju bra det med.

The Temper Trap – det här var precis innan de släppte sin underbara sång Sweet Disposition och vi träffades under Peace & Love -09. De pratade väldigt tyst och verkade chockade över att de fick åka till Sverige och spela.

Kings Of Leon – en telefonintervju precis innan de slog igenom med dunder och brak. Jag snackade med den långhåriga trummisen som höll på att soundchecka, vilket kanske inte var ultimata förhållanden. Men jag fick alla svar jag ville ha och det blev en riktigt bra intervju.

Lenka – än en gång Hultsfred -09 och svininfluensan, alltså en telefonintervju när hon låg på hotellrummet i Göteborg. Hon gillar tatueringar och det var precis när jag hade fylletatuerat mina tre kinestecken, ni kan ju själva gissa vad halva intervjun handlade om…

Lillasyster, jag och Sunrise Avenue i solen på Gerdas.