Gud vad förvirrad jag är!
Jag har suttit i möten hela dagen och jag vet knappt vad rösterna i mitt huvud säger längre, haha… Mentalsjukhuset nästa?;-)
Nu har vi i alla fall jävligt tuffa saker på g både i Sverige och USA. Och det ser ut att bli fler resor. Kanske.
Ikväll tänkte jag försöka ha ett privatliv. Typ gå iväg till gymmet direkt efter jobbet. Sen försöka styra upp livet för morgondagen som består av ännu fler möten + galapremiär.
Sorry för den totala tystnaden, men jag tycker det är lite krångligt att blogga från telefonen. Dels för att täckningen suger i Värmland (iPhonen har lite eaclimatiseringsproblem) och dels för att det enda internetet jag kom över var när jag hackade mig in på pappas grannes router…
Resumé av sista delen av helgen: Efter den katastrofala hemresan från pålletävlingen i lördags så dog jag. Sen återuppstod jag alá Jesus.
För att fira det bjöd pappa med mig på pizza med hans kompis med familj.
Därefter drog jag hem till mamma för att undersöka om Gurra hade en fästing i röven (nej, det var ingen fästing, thank g-d!). Pappa vägrade nämligen att delta i den ack så nödvändiga förnedringsundersökningen på hans favoritmonstervovve…
För att fira att Gurra var en ”normal vovve” tog vi en liten promenad i skogen och sen hamnade jag inne hos mormor och morfar. Morfar berättade om alla dumheter han gjort när han var liten (mormor hävdade bestämt att detta var innan de träffades och att han blev ett”helgon” efter att ha träffat henne, haha), och mormor försökte hitta ett kassettband där Madde och jag bråkade, haha… hon fann det inte, däremot ett band hon spelat in med alla sina syskon när de satt och jammade loss en helt random kväll. Hur sweet som helst 
I söndags var det en lugn förmiddag hemma hos pappa innan jag tog tjuren i hornen och åkte upp till farmor och farfar för helgens helvetesögonblick – lämna tillbaka vovvy 
Det är alltid lika tungt och aj-i-hjärtat, men det gick ganska bra den här gången ändå.
Som ett sista stopp på vägen innan roadtripen hem så stannade jag hos mamma och tjötade en stund.
Jag måste säga att den här helgen har varit otroligt behövlig för att jag ska kunna fortsätta livet som människa. Att ha vovven som sidekick betyder mer än ord kan förklara!
Nu då?
Jag har suttit på redaktionen sedan klockan 7:06. Inte av fri vilja, mer för att jag var tvungen att hjälpa T att köra bilen till garaget innan han började jobbet. Därav skrällen att jag redan är vaken…
Nu är jag nästan redo för tre dagars arbetsvecka.
Pepp pepp pepp!
Hahaha, vilken jävla dag!
Hopptävling.
Vovvebus.
Trasig stänkskärm som innebar punktering på motorvägen.
Ett samtal till 112 så polisen kom och stoppade trafiken.
Lasta ur häst på motorvägen.
Laga punktering och fixa annan transport åt pållen som stod vid en skola och tuggade gräs.
Fann en fästing i röven (!) på vovven.
Nu hemma. Är det ok om jag dör en stund?!
Nu är jag på värmländsk mark *yey*
För att vara lite mer exakt så har jag efter en lång dag landat i pappas soffa. Gucci har redan provhoppat soffan och verkar tycka att läget är helt ok.
Jag hämtade lilla monstret vid lunchtid och han har suttit som ett plåster på mig sedan dess. Vi har varit i vovveaffären så han fick välja sitt egna fredagsmys (leversnittar och ett lite för stort tuggben), gått långpromenad med min faster och ätit tacomiddag hemma hos mamma.
Nu blir det coca cola och smörgåstårta! Och lite socialtid med fadern.
Hepp hepp!
Postat i: Blixtens äventyr, Bruket, Ego, Familjen, Gucci, Musik, Ordbajseri, Tankar, Vardagliga ting, Vänner
G*d vad skönt att det är fredag och ledigt i morgon! Jag behöver verkligen en paus nu, på riktigt. Fyra tryck på mindre än två veckor är mer drygt än sju nyktra dagar i Ayia Napa.
Jag har en plan för de kommande 24 timmarna:
Skicka sista blaskan.
Ha ett möte med praktikantens lärare.
Möta upp Linda med bebis och kompis för att lotsa dem rätt i 08-land.
Hämta Blixten McQueen-bilen.
Parkera lagligt hemma (billigast så).
Mysa ihjäl min älskade sambo hela kvällen.
Sova.
Vakna.
Packa.
Gasa till Värmland och kidnappa vovvy!
Sen är det social tid med familjen, stallet, hästtävling och promenader i tystnad med min minsta största kärlek i livet
Än en gång – jisses vad behövlig den här helgen kommer bli!!!
På fredag tar jag en paus från mig själv – jag drar till Värmland och kidnappar min vovve för lite kvalitetstid med honom i tre dagar.
Guuud vad jag längtar efter mitt lilla lyckopiller!!!
Har hunnit med en timmes promenad med vovvarna, lite förmiddagsmys med min fyrbenta älskling, en kaffe och massa snack hos mormor och morfar.
Typ.
Mamma ger inte särskilt många livstecken idag, vilket är rimligt med tanke på att festen igår var lyckad för deras del 
Så med andra ord får jag fortsätta att roa mig själv. Kanske promenera med vovven, besöka tomten och kirra en middag som är lagom ätbar?! I eftermiddag kommer dessutom Alexandra och hennes bebis Ella på kaffe och lite sockerintag. Najs najs
I övrigt har jag en orolig klump i magen. Jag har ingen aning om varför, men det känns som att något kasst är på g att hända. Får ni också sådana känslor ibland?
Postat i: Bilder, Ego, Familjen, Fest, Gucci, Ordbajseri, Vardagliga ting, Vänner
Det blev lite aw igår, vilket slutade efter midnatt med en omedveten springnota som måste lösas på måndag. Eller tisdag.
Hur som helst hade jag galet roligt, och då menar jag verkligen hysteriskt skoj! Vilket gör att morgonens känsla ”dead bitch walking” kändes rätt okej.
Tågresan var en mardröm. Jag skakade som en frusen chihuahua och det pågick en högljudd och gäll möhippa i just min vagn.
Så när Emma ringde och erbjöd mig skjuts från Kristinehamn var jag jävligt snabbt upp och ut ur tåget!
Det var hur sweet som helst att få lite egotid med henne, tyvärr kändes vägen till Karlstad alldeles för kort.
Mamma följde med upp till gammelpäronen och hämtade min hysteriskt glada hund, sen åkte vi hem och snosade middag i en timme innan faster med lillkusin kom på kaffe.
Därefter drog vi på 50-årskalas för min mosters man. Sjukt kul att se kusiner, kusinbarn, morbrödrar med respektive och allt annat löst folk. Dock är min uppgift att ratta bilen ikväll så jag blev bara kvar i tre timmar.
Men jag hann få i mig mat och leka med kusinens ungar. Plus att jag faktiskt satt och hade lilla Elton två månader i knät (och fick honom att somna, stoooort!).
Helt ärligt så är jag livrädd för att tappa så små människor, jag tycker att det är läskigt och fintar i 99 porocent av fallen bort det där med att hålla dem. Nu kom jag inte undan, men det gick bra och bebisen lever fortfarande
Tokigt jävla söt var han i sin nallebjörnsoverall!
Nu ska jag gå ut på en promenix med min älskade lilla vovvy. Kärleken i mitt liv
