Tryck, tryck, tryck, tryck, tryck, tryck, tryck…!
*massor att göra*
Det här kommer bli en sjukt intensiv vecka framför dator.
Just därför var det så skönt att ha en förbannat helylle-toffel-kväll igår.
T kom hit relativt tidigt, vi kollade filmen Hämnden (helt klart sevärd, men inte tillsammans med en kille som hatar långsamma filmer med blödiga slutscener) och tuggade upp alla chokladmuffins som fanns kvar. Eller jag tog en och T tuggade i sig resten. Detta toppades med varsin coca cola och det känns ju som rena rama lyxen nu för tiden när den ljuvliga drycken mer eller mindre är bannlyst på hemmaplan.
Jag önskar jag kunde skriva att jag var pigg som en mört och totalfokuserad. Men om några liter kaffe är förmodligen även jag med i matchen…
Peppande låt som ger en bra start på veckan:
”This is hardcore
And I’m indestructible”
Melanie Fiona – Monday morning.
Det är dags för intervju typ nu.
Jag är för övrigt inne i tryckvecka, så om någon stackare vill skriva gästinlägg är det bara att hojta!
Postat i: Gästinlägg
Gästbloggare: Emma.
Relation: Bästa kompis sen 17 *gulp* år tillbaka. Backar varandra i alla lägen och har helt störd humor. Hehe…
**************************************************
Ok så nu är det tydligen min tur att blogga för Malin! Och vem är då jag? Emma, aka den tredje tvillingsystern.
Jag och Malin har känt varandra sen vi var 9-10 år typ, vilket gör att vi har varit vänner (och ovänner) i 17-18 år! Shit va länge! (då jag delgav denna informationen till Malin över msn häromdan tror jag hon fick en smärre chock)…
Vänskapen började då Malin och Madde började rida på samma ridskola som mej, och kort därefter flyttade de till bruket och den eviga vänskapen var ett faktum.
Vi tre, jag Malin o Madde alltså, har gått igenom en hel del tillsammans. Vi har lekt, skrattat, gråtit, pluggat, festat, skrattat lite till, sjungit, mockat hästskit, bråkat, ridit, tävlat, åkt bil, badat, dansat, flyttat, shoppat och druckit både kaffe och te ihop och en hel del mer.
Min mamma är deras mamma, och deras mamma är min mamma, speciellt under tonåren hahaha!
Ofta fick jag agera medlare och bryta upp slagsmål mellan de två tvillingarna när de rök ihop, fick mej själv en känga eller två nån gång då knytnävarna var framme. Hästskit flög det ibland, eller sopkvastar och nån vattenhink fick jag nog ducka för med nån gång.
Jag och Malin/Malla/Molly/Gullefjun/Ungjävel var vapendragare under högstadiet. Vi gick i samma klass och bråkade med samma lärare, störde oss på samma bråkiga killar och evighets pluggande tjejjer (no offense anyone). Upplevde de första fyllorna ihop, fnissade åt de snygga killarna i 9an da vi gick i 7an (JoT), dejtade varsin fiskesnubbe i 8an (HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHAAHHAHA), och sjöng oss hesa på flaket i 9an.
Utöver det var holkendiscon, cancergalor, festivaler och massa annat…
För att inte tala om vart hängande i Kil, där grisera kör bil! 
Med vårt underbara gäng(som fortfarande är någorlunda intakt när alla är i Värmland samtidigt, fast i Karlstad nu för tiden, hehe)! Under den tiden (och än idag) var det extra bra att hennes mamma var min mamma, man kunde ALLTID ringa mamma Nette eller pappa Uffe då nån av oss inte mådde bra. Oftast var det ju Madde som fick bli hemskjutsad med hink i framsätet och jag och Malin festade vidare, men nu pratar vi ju inte om Madde här, hahaha…
Sen har vi ju hästarna då. Vår gemensamma drog.
Vi har ju hängt i stallet ihop i tid och otid. Under en tid hade vi till och med häst med samma namn… Carito och Karito.
Några av de bästa minnena jag har ihop med Malin är faktiskt från skogen, ute på ponnyfräs!!! Vilket på värmländska betyder att man är ute i skogen (= där det är granar, träd , mossa och sånt, och kanske en älg eller två) och rider på två ponnier (= små hästar) och för en stund galopperar görfort (= jätte snabbt) bredvid varann.. och den som är snabbast vinner så klart.. och den som kommer efter får massa lera i ansiktet, haha!
Tilläggas kan att Malin är kanske inte världens bästa förlorare *fniss*
Under gymnasiet åkte hon upp till bonneland (de få gångerna hon var där) och jag till stan, men vi höll ihop ändå. Och efter det har ju både hon och jag hoppat runt som två loppor och bott på både det ena och det andra stallet.
Vårt nya sätt att umgås nu för tiden är över Skype. Skype är bra! Då känns det liksom som man inte är så långt borta… Vi ser varann med hjälp av webkameror och dricker kaffe och te ihop genom datorn.
Vi drar igenom de mest seriösa diskussionerna två gamla vänner kan ha, om livet och lite till. För att sen gå över till flams och superfnitter där vi garvar röven av oss åt allt och ingenting och inte kan sluta skratta för allt i världen.
Sen när vi ses live igen är vi lika fjantiga och flummiga (och ibland seriösa) som vi alltid vart! Och hamnar i lika mycket trubbel som vanligt! Sist när vi kom ihop oss var det ju ett spektakel utöver det vanliga, fast som vanligt då med andra ord. Juldagen 2009 kommer vara svårt o slå. Det blir ju bara så bra när det gamla gänget kommer ihop sig och champagnekorkarna flyger.
Malin är som alla redan vet en arbetsnarkoman, om arbetet faller henne i smaken. Inte så görsvårt att gå till jobbet när man får träffa kändisar, får skivor, böcker, dvds, förhandsvisningar och allt annat flashigt!
Skämt ooch sido!
Malin är fortfarande den Malin jag lärde känna, storstan har inte ändrat henne allt för mycket! Hon är en perfektionist när det gäller hennes skrivande, men absolut inte när det kommer till att hålla lägenhet och rum i visningsbart skick, haha. Men hon säger alltid att hon har en organiserad röra, vet inte det jag…
Malins nackdel (ja, hon har faktiskt en) är hennes humör (bli inte arg nu), denna damen kan tända till nått förjäkligt och då gäller det att INTE vara i vägen! Och om man olyckligtvis är i vägen, bör man vänta tills ångan lagt sig innan man tar ett steg i endera riktning!
De senaste åren har det varit ett stort avstånd mellan oss, ett helt hav för att vara ärlig, men ändå är allt som vanligt när vi pratar eller ses. Det är så man inser att vänskapen man har är äkta vänskap.
Jag och Malin har vart otroligt tajta under åren.. Självklart har vi haft våra ups-and-downs, men alltid hittat tillbaka till vår vänskap. Jag kan lita på Malin till 110% och hon skulle inte betala borgen om jag satt i finkan, för hon skulle ju sitta där bredvid mej!
Älskar dej gumman! Miss ya!
Vår senaste återförening på det berömda fylleslaget Juldagen 2009…
Gästbloggare: Cattis.
Relation: Flickvän till min partner in crime Andreas. Världens bästa komplement till honom, på riktigt! 
Dessutom blev hon min kompis också, vilket är ett stort plus i kanten!
**************************************************
Jag träffade Malin första gången på Studentpriset. Hade haft hennes ”partner in crime” till bordet och han ville presentera oss. Vi skakade hand sen försvann dom. Jaha, tänkte jag, kul, de måste tydligen godkänna varandras ragg och jag verkar ju inte blivit godkänd. Men ack så fel jag hade. Ja, dels var det nog inget godkännande (detta vet jag dock inte med säkerhet) och om det var det så blev jag godkänt eftersom jag och Andreas blev tillsammans.
Andra gången jag träffade Malin visste jag mer om henne. Andreas hade pratat en hel del om hur tuff hon var och hur mycket kändisar hon hade träffat och intervjuat. Jag försökte givetvis inte verka så imponerad. Till det hela hör det att jag en gång i tiden ville bli journalist. Dessutom hade Andreas berättat att han och Malin skulle åka till Aya Napa. Hade ju inte så mycket att säga om det som nybliven flickvän, det hade ju varit planerat sedan länge men sådär superkul kändes det ju inte. Hur som helst skulle vi upp på redaktionen en helg för att hämta något. Malin precis hemkommen från någon festival satt i fönstret och rökte med en sliten t-shirt, avklippta jeansshorts och sådär härligt fettigt festivalhår. Jag tyckte att hon var sjukt ”rocknrollsnygg” och det stack till ännu mer i magen av att hon och Andreas skulle åka iväg. Men sen säger hon plötsligt att hon tycker att jag också bör följa med. Och helt plötsligt kunde jag bara känna att hon nog var en helt okej tjej, helt plötsligt kände jag mig inte det minsta hotat. Jag följde aldrig med till Aya Napa och tur var väl det för annars hade jag väl också fått svininfluensan.
Efter det har det bara rullat på. Har upptäckt att vi har rätt lika musiksmak även om Malin är lite rockigare än jag, gillar djur fast ingen av oss nog vill gå under epitetet ”hästtjej” eller ”djurvän” fast det är precis vad vi är. Vi har varit på konsert tillsammans, blivit sommarfulla i parken och Malin har sett till att även jag och Andreas blivit helt beroende av ”Vampires diaries”. Så får väl säga tack Malin för att du ändå verkade godkänna mig den där kvällen på Studentpriset.
Vi på Coldplay, ett av få lugna ögonblick överlag, haha!
Postat i: Gästinlägg
Gästbloggare: Fredrik aka Stinky
Relation: Den bästa rockpolaren man kan ha. På riktigt!
**************************************************
Fick som många andra ett meddelande från Malin häromdagen där hon bad mig att bidra med ett gästinlägg. Fick för mig för att det var på grund av överbelastning på jobbet och att hon själv inte skulle ha tid för att blogga i veckan, men nu efter att ha kikat igenom hennes blogg har jag sett att var och vartannat inlägg ändå är skrivet av henne. Så frågan är om inte hela den här grejjen med gästbloggare bara var nåt trick för att få hennes vänner, nära & kära att klämma ur sig vad de egentligen känner för denna galna värmlandstös 
Personligen har jag känt Malin i snart två år. Nog för att en av oss är surjämte och den andra är bonnvärmlänning, men nånstans tror jag ändå att vi måste vara släkt.
Vi är av samma skrot och korn båda två och precis lika mentalt rubbade. Vi får båda höra var och varannan dag från höger och vänster att vi bör växa upp och kanske inse att vi faktiskt inte är 20 längre, men vi vill liksom aldrig inse det. Vi springer fortfarande på festivaler och på krogen som om vi precis blivit myndiga. Vi är i och för sig båda relativt nyinflyttade i hufvudstaden, men har ändå inte skaffat oss någon fast och trygg tillvaro. Vi bor båda i tillfälliga andrahandslägenheter och vet inte hur morgondagen ser ut. Men vi trivs med detta .. Att leva livet och ta dagen som den kommer. Det blir liksom liiite roligare då :-p
Det enda jag ibland ”stör mig på” vad gäller Malin, är hennes jobb. Jag menar, här har ni en snubbe som lever och andas musik med distade gitarrer och snabba baskaggar och är vän med en tjej som var och varannan dag springer omkring och snackar lite skit över en kaffe med alla världens balla människor. Jag har en ”avstickare” i min musiksmak och det är BSB, men till och med där har hon vart och snackat in sig.
Jag minns när jag i december 2008 frågade henne om hon ville följa med på Bullet For My Valentines spelning på Fryshuset. Hon svarade då frågande:
– Jaha, är dom i stan? Nä, jag hinner inte med spelningen ikväll, men jag kanske borde grejja en intervju.
Sagt och gjort. Nån timme senare sitter hon face to face med Matthew Tuck och snackar skit. Stryk ska hon ha! :-p
Nej då, hon är värd allt detta. MEN – skulle hon mot förmodan grejja en intervju med vem som helst från Metallica eller Mötley Crüe utan att ta med mig säger jag upp bekantskapen – och detta vet hon om – Right Malin? Höhöhö..
Partyvän, shoppingkompis, hundvakt. Så är det att ha en Fredrik i sitt liv
Postat i: Gästinlägg
Gästbloggare: Hanna.
Relation: Min alldeles egna praktikant. Hanna var här för ett år sen första gången på praktik i trean. Sen tog hon studenten, blev arbetslös och flyttade till Stockholm och får betalt för att praktisera här hela våren. Me like!
**************************************************
Min mamma Malin.
Ja, ni läste rätt. De som känner Malin väldigt väl ramlade säkert av stolen nu (jag tänker inte betala era sjukhusräkningar) och satte kaffet i halsen.
Malin, mamma?
Malin som knappt kan tvätta sina egna strumpor och som slänger ur sig så grova ord att en sjöman skulle bli generad?
Precis den Malin är min praktik-mamma/handledare/slavdrivare.
Jag vet inte om det var en släng av moderskänslor (hennes ägghalva är ju ändå gravid) eller sömn/colabrist som flög i Malin förra veckan när hon helt plötsligt tog mammarollen på lite för stort allvar. Här är ett utdrag ur Malins numera dagliga beteende:
– Hon fejk-lipar och vrålar ”åh du har blivit så stor och duktig mitt lilla barn” precis lika töntigt pinsam som en riktig morsa.
– Hon skyddar mig från de testosteronstinna säljarna.
– En dag när Malin skulle luncha på ett annat ställe än sitt lilla barn (jag…) så fick Charlotte vara min barnvakt (bör jag påminna Malin om att jag fyller 20 år i oktober?!)
Ni hör ju hur det låter. Hon har tappat all sans och vett! Typiskt Malin att inte orka vara gravid eller dras med en liten snorunge. Eller jo förresten, det är ju det hon gör. Jag gnäller och trotsar och vill ha glass klockan 09.15 en onsdagsmorgon.
Var stolta över er vän/dotter/syster/kollega/ex-flickvän mamma Malin. Hon är en duktig och bra morsa, lite som en värmländsk motsvarighet till farsan Baloo i djungelboken.
Hanna har fått jobba hårt på sin praktik…
Gästbloggare: Gucci.
Relation: Min hund.
**************************************************
Min matte hittade mig när jag var pytteliten hon såg något prickigt fara över golvet (jag alltså), sen var jag hennes.
Jag fick bo i hennes säng på natten, de första sex månaderna lyfte hon både upp och ner mig eftersom jag inte kunde hoppa.
På dagarna fick jag springa runt i ett äckligt stall bland en massa jättar på fyra ben och parera så gott det gick när jag snodde jättehundarnas benlindor.
När jag blev uttråkad satte jag mig under en vagn och skrek som en gris, klättrade i trappen och fastnade och skrek som en gris, eller smet in på kontoret och sov i soffan tills mammas chef hittade mig och började skrika. Det var himla mycket skrik. Men jag överlevde.
Likaså överlevde jag resan från Tyskland till Sverige. Det är ju jag som är den lille Hitler-hunden, men jag fick byta namn i det nya landet för det är tydligen inte uppskattat att kallas Hitler här har jag märkt. Några gånger. Så nu går jag under benämningen monstervovve eller sidekick.
Resan till mitt nya hem var lite yrig och lätt dimmig, jag fick något jävligt kuligt godis och sen fick jag bo som värsta lowlifehunden i en sportbag i några timmar, hihihi…
Väl hemma blev min matte och jag inhysta på nio kvadratmeter hos min mormor som dessutom var så kinkig att jag inte fick kissa inomhus. Jag gjorde några försök att bryta den regeln, men då flög jag ut genom dörren med buller och bång och min matte skrek på nåt konstigt språk och jag fattade nada och bara sprang runt och busade. Jag brukade även tugga upp deras trosor. Och bh:ar. Och strumpor. Och mormors vante. Och pennor. Och tre böcker som matte lånat på biblioteket.
Men detta var väääldigt längesen. Numer har jag två hem.
Det ena är rena rama paradiset där jag gör som jag vill, jag har en egen stol vid bordet och när jag tröttnar på den så får jag sitta på bordet. När jag är uttråkad och piper så säger mina människor att jag är söt och att jag pratat. Sen får jag bestämma själv vad jag ska äta till middag, alla tiders hem för en lagomt bortskämd (och rund) hund som mig.
Mitt andra hem är hos min riktiga matte, men där bor jag bara under mattes lågperioder.
Hon tar med mig till något konstigt ställe varje dag och där är vi nästan mer än hemma. Jag ska inte klaga, de andra människorna där brukar leka med mig och ge mig en fotboll. Då blir matte lite sur. När jag blir rastlös brukar jag gå till köket och tigga mat av de andra människorna, eller så klättrar jag ner i en stor burk och äter massa mat de glömt.
Jag har även träffat rätt schyssta brudar under mitt liv när jag har varit ute och gått med matte. Men å andra sidan har matte haft nytta av mig också då en å annan hane har stannat för att klappa mig och blinka åt min matte.
Jag vill ändå inte påstå att vi är lösaktiga, inte alls faktiskt. De hanar som har fula, efterblivna hundar (rakt nedstiget led av inavel) som dessutom springer lösa blir hon arg på. Till och med argare än när jag äter upp hennes saker.
Rätt mysko saker får man uppleva när man ska åka mellan mattes dag- och natthem. Först en massa människoben överallt, sen lyfts man upp och får åka uppför vägen trots att man står still, också kommer man till en slags tub som man går in i och sen skakar det som satan och man måste vara knäpptyst, sitta stilla som en staty och se gullig ut ifall det kommer nån söt hane som matte spanar in.
Men det värsta av allt är att man måste äta torra kulor, snurra runt, vinka med tassen och en massa andra cirkuskonster så matte blir glad…
Aja, jag ska inte klaga, det är inte alla som har det så bra som jag för jag vet att det är jag som är DA BOSS ändå i slutet.
As I care….
Postat i: Gästinlägg
Gästbloggare: Madde.
Relation: Min enäggstvilling. Hon fick ena ägghalvan, jag den andra, med andra ord ser vi nästan ut som varandras spegelbild men på insidan är vi för jävla olika…
**************************************************
Malin framställer sig själv som lite mörk och mystisk, som att ingen förstår henne och hon gräver gärna ner sig och är deprimerad. Egentligen bottnar det här i att hon har det för bra! Låter det konstigt?
Ja men vi har haft en bra uppväxt, vi är en normalt störd familj.
Pappa jobbar lite för mycket, mamma kompenserar det med att vara för snäll och sätter ogärna gränser.
Malin har egentligen aldrig mött på RIKTIGA motgångar.
Skolgången?
Ja vad ska man säga, om man kommer in på en linje med riktigt höga intagningspoäng och inriktning på det man verkligen vill göra (media) så kanske man ska gå där mer än 1-2 dagar i veckan? Kanske kan tänkas jobbigt att bli kallad till möte med rektorn angående sin så kallade närvaro, och dessutom få ta med sig en förälder för att den ska underrättas om läget, det kan ju bli svettigt… om inte föräldern i sig är mer intresserad av drogkulturen som just då är på tapeten i lokala medier för just den här orten skolan ligger på….
Utseende?
Hon äter som en häst men går aldrig över 50 strecket på vågen, en matsmältning många skulle döda för!
Hon har dessutom helt ok gener (vill inte skryta för mycket, vi är ju ändå tvillingar och det är inte fint att gilla sig själv, hehe).
Det negativa HAR väl varit att hon sunkat runt i mjukisar lite för mycket och helt missat det där med att lyfta fram sina tillgångar, men faan det har styrt upp sig de senaste åren. Nu finns det inget att klaga på alls!!! *Hot as hell*
Förhållanden?
Kanske inte den första tjejen i världen som dras till assholes, inte den sista heller. Men hon är ju långt från den eviga singeln, finns många som vill sprätta på min syster och det finns många som skulle vilja ta hem henne till päronen också, hon går verkligen inte lottlös i kärlekshjulet.
Men hon verkar gilla att plåga sig själv med loosers som har problem med att stå bredvid en rätt häftig tjej?
Återigen, hon har det för lätt, hon FÅR ligga, men har NOLL omdöme vad hon ska göra med sin kompetens…
CV?
Ja, trots den taskigt skötta skolgången så har hon ju faktiskt lyckats lirka sig in i mediavärlden. Tack gode gud, hennes arbetsmoral är egentligen obefintlig så om hon arbetar med något annat än det hon älskar så brakar hon rätt in i väggen. Det finns måååånga varianter av hur hon är en mångsysslare, men jag kan tala om att hon var verkligen inte i sitt esse när hon jobbade som städerska eller hästskötare… hehe…
Ekonomi?
Hon tjänar ju bra mycket mer än många av oss i samma ålder, och hon har egentligen inte så många fasta utgifter, men hon är alltid den med minst pengar kvar.
Så att hon kanske har en motig ekonomi kan det också bara beskrivas med att hon har det för bra!
Så när Malin skriver gnällinlägg om att hon är deppig och försöker vara lite mystisk, då kan ni vara lugna, hon HAR DET BRA, det går ingen nöd på henne!!!!
Lika barn leka bäst?
Postat i: Gästinlägg
Gästbloggare: Heléne.
Relation: Vi gick på samma skola i Bruket, vi spelade förmodligen i samma handbollslag, sen flög alla iväg någon annanstans också knöts säcken ihop av att vi började läsa varandras bloggar för några år sen och fixade upp kontakten till vänskap. Jag tycker Heléne har beskrivit det perfekt i det här inlägget
**************************************************
Gästbloggare..
Jo.. jag är en utav de, lyckligt lottade.. (?).
Jag vet inte när jag lärde känna Malin.
Eller det vet jag väl kanske, det var häromåret.
Jag har dock sett’na halve live.
En liten yngre förmåga än mig och jag visste aldrig vem som var vem.
Jag tror båda tvillingarna var med och spelade handboll nån gång och att Malins syrra var med ett tag. Men det kanske jag drömt. Jag har helt enkelt inte haft koll på Malin alls.
Förrns en dag i Eskilstuna när jag hade hemlängtan och satt och surfade och hamnade på en sida i Värmland. Där ifrån kunde jag hitta Malin. och hennes syrra. och hennes numera bosatt i Americat kompis. Tre tjejer från min lilla ursprungsort.
1, bodde nästan där. De andra två långt ifrån. Men de var människor jag kände, och jag satt och grottade in mig i deras liv. Varav jag flertalet gånger kommenterade till att jag var lite avis på hennes liv. Så hon fick vara full, för mig. Och bakis för mig. Jag levde mitt liv genom henne. Vilket var väldigt lämpligt för mig. Som slapp det jobbiga. Nu har vi nog släppt detta, men jag får ändå sms ibland mitt i natten, när hon meddelar att hon pratat med min största idol-idol. När hon vistas på fina fester så vet on ju ändå att jag är förbannat kändiskåt, och får uppdateringar om vad som händer. Ohc får då också känslan av hur det är att leva livet. Men att jag ändå får min skönhetssömn. Jag är ju lite äldre än Malin, och tro mig. jag behöver’n. (Skönhetssömnen alltså).
Tänk de olika liven. Hon där. Jag här. Och tillsammans, kan vi skratta arslena av oss. Inte Malin med sitt miniarsle dock. men ändå.
Tänk olika jobben. hon ba” nä men om jag skulle dra o intervjua Paramore. jag ba’, men tänk om jag skulle svara i telefon när idioter ringer och gnäller.
Vi brukar hooka upp nattetid. Sommartid.
Ibland väldigt nykter.
Ibland väldigt onyktert.
Malin är störtskön, men så långt ifrån mitt liv som det bara kan bli. Därför himla fint att få ta del av hennes liv såhär på håll.
Och att ses ibland när hon är i Bruket och hänger och uppfostrar hundar, har filmnights och somnar i hundens säng.
Vi pratar inte så môe live, men mer på MSN, ofta diskuteras Grey’s. (Jag har TVÅ! osedda avsnitt att se.. fatta Malin, två! avsnitt…)
Och ibland får jag skäll att jag inte bloggat en vecka i förväg att nya säsongen börjar ett visst datum.
Malin har fått hört väldigt mycket också om männen i mitt liv. Saker som ingen annan vet. De är liksom tryggt att tôla med nån man inte springer på dagen efter, o jag blir mitt gamla servitris jag med Malin. Mer grov än vad man borde va.. Giller’t. E rätt pryd annars.. hehe
Vi delar Twilightkärleken och kanske inte så mycket mer. Helt olika, men ändå, har vi vad jag säger en härlig vänskap som jag värdesätter, jag gillar trevliga härliga tjejer. Och givetvis lite rock’n roll girls.
Så ja.. detta är Malins blogg. Men kan väl säga att jag gillar hennes syrra med, ni är störtsköna, och jag är gôrglaa att vi genom bloggarna har fått en sorts vänskap. Jämfört med den obefintliga från högstadiet.
Det känns som jag säljer in Malin nånstans. Nån som vill ha’na?
Ho är jämt asnice!
Puss puss på rej Malin!
/Heléne, aka Fröken Finemang
En alldeles för sen natt på Blue Moon Bar i Karlstad någon gång vid påsk förra året. Det var knappt, men vi ”walked tall” ut från krogen… haha….
Gästbloggare: Tina.
Relation: Före detta kollega och numer partner in crime när saker ska hända som inte alltid händer
**************************************************
”Det finns ett jättemysigt café uppe i ett vattentorn, dit måste ni gå!”
Tipset kom från ordförande för studentkåren i Göteborg. Malin och jag hade åkt ned till Götet för att göra research inför ett reportage vi skulle skriva om att plugga i Göteborg. Vi hade bestämt lunchdejt med tjejen från studentkåren och på toppen av hennes tipslista stod ett mysigt café inuti ett vattentorn, känt för att vara lite undangömt men tydligen värt att ta sig till på grund av dess mysiga miljö.
Efter en lång dag bestämde Malin och jag att vi skulle leta oss till vattentornscaféet för att inta middag . Vi korsade gator (eller rättare sagt, jag bar Malin över gatorna eftersom hon skrek av panik så fort hon såg en spårvagn – en av Malins största fasor i livet). Vi tog två olika spårvagnar (och väntade minst trekvart mellan dem), den sista skulle vi ta till dess slutstation. Det hade blivit mörkt och Malin och jag var de enda som klev av vid slutstationen.
Spårvagnen var inte sen med att rulla iväg och lämna oss till vårt öde. Och självklart hade vi inte en aning om när eller om det skulle gå en spårvagn tillbaka in till stan. Vi gick och gick, upp och ned för backar, förbi lägenhetsbyggnader, genom parker och förbi träd och buskar. Slutligen såg vi den – det majestätiska, vackra, inbjudande vattentornet! Vi trodde att vi hade klarat oss förbi de värsta hindren på vägen, men det största stirrade oss rakt i fejset nu – den lerigaste och brantaste backen någon av oss sett i våra liv. Men fan, hade vi tagit oss såhär långt skulle vi fanimej upp till cafét också.
Vi halkade, skitade ner oss, rev i rötter, kvistar och löv för att ta oss upp. Någonstans hann vi med en paus för att föreviga vår misär också (bildbevis finns alltså). Väl uppe gick vi med stora kliv, nöjda och stolta, fram till den pyttelilla dörren på vattentornet (som visst inte alls var särskilt stort nu när vi såg det på nära håll). Och. Det. Är. Låst. LÅST! Det finns inte en enda jävel i närheten, inte en bil så långt ögat kan nå, inte en människa – inte ens fågelkvitter hörs. Och verkligen ingen skylt som det står ”Cafét i vattentornet” på. Med våra kloka huvuden gör vi ett par snabba matematiska beräkningar och kommer fram till att vattentornet i sig är alldeles för litet för att det ens skulle få plats med en kaffebryggare inuti. Fan, lurade av en Göteborgare.
Jakten på vattentornscaféet är ett av många äventyr jag varit på med Malin, och fler lär det bli. Vi tycks dras till udda situationer Malin och jag. Men vad gör det? Vi får minnen för livet på kuppen!
Resan började bra med vrålsäkra kartläsaren Tina….
Sen fastnade vi i en backe mitt ute i ingenstans i vår jakt på vattentornet.
Har gjort oss snygga för utgång.
På väg hem. Strike a pose. Jo men visst. Inga konstigheter.
