I write sins not tragedies

Cykel: En söt liten rosa mountainbike med pojkigt utseende. I loved it!
Lägenhet: Min första alldeles egna var en etta på 34 kvm i Skåre (Karlstad). Den hade badkar, blev väldigt inrökt och var rätt så ok och billig.
Bil: En golf från 1992, blåbärsblåmetallic-färg och med registreringsnumret SKJ 094. Alltså kallades den för Skoj:en. Men den var mer oskojig än skojig, så att säga. Ändå saknar jag den.
Telefon: En Nokia som man kunde byta framsideskalet på. Jag drömde om ett skal som såg ut som en groda, precis som i reklamen, men det var dyrt så istället målade jag om den med en spritpenna.
Vän: Niklas och Daniel. De var något år yngre men riktigt roliga att leka med.
Pojkvän: Fredrik i typ tvåan.
Fjortiskärlek: Robert, vi är fortfarande vänner och han var ett bra material att bli orealistiskt kär i när man var ung, dum och väldigt naiv.
Sambo: Alex kan man nog räkna som halvsambo. Charlie kan man räkna som nästan sambo (vi klarade av en dryg månad innan vi bråkade som katt och råtta). Pontus bodde jag åtminstone med i två år innan vi mer eller mindre spydde på varandra.
Flygresa: Jag var två veckor från att fylla 18 och jag, min syster och mammas kompis Monika flög från Karlstad till Ayia Napa.
Husdjur: Mamma skaffade en schäfer vid namn Dray. Sen hade vi en liten vovvy vid namn Lady. Också fick vi varsin katt när vi flyttade till huset, Morgan och Tussen. Sen blev vi med kaniner (Mumlan, Freddy, Lille Skutt och Emil). Därefter fick vi ponnyn Otto. Och när jag bodde i Tyskland köpte jag min alldeles egna vovve Gucci.
Jobb: Städade gympasalen i Stodene. Sen fick jag heltidsvikariat att även städa den skolan.
Intervju: En hockeyspelare som skolat om sig till bandymålvakt.
Engelsktalande intervju: Osäker på om det var Ronan Keaton från Boyzone eller om det var Malcolm McLarren (legendarisk manager till bandet Six Pistols).

Jag gråter när jag är riktigt jävla förbannad, men väldigt väldigt sällan när jag är ledsen. Det kanske är därför jag är mer förbannad än ledsen på dåliga dagar?

Jag gråter när jag ser en film som jag lever mig in i för mycket och någon slutligen dör. Då sprutar tårarna på mig.

Jag är generellt sett väldigt lättdistraherad. Om jag mår piss så räcker det med något helt oväntat för att jag ska distrahera bort tankarna från det som får mig att inte vara glad.

Jag tycker inte om att älta och prata sönder problem. Jag håller hellre käften, gråter tyst för att ingen ska märka och undviker mer än gärna det som gör ont.
För att jag ska öppna käften krävs det att jag blir arg, när den känslan är över och jag är ledsen igen är jag även tyst. Inte för att jag är fostrad att inte visa att jag är sårbar, det är helt enkelt inte jag…

I sorg sitter jag allra helst ensam, eller med någon av de få personer jag släppt in på livet. Men jag håller fortfarande käften.
Jag tål inte att folk ska dalta med mig när jag är ledsen, då blir jag arg. Däremot får jag gärna en lätt kram och diskret boost av mig själv.

Något som alltid får mig på bättre humör är gulliga sms eller mejl.

Allra bästa medicinen är att hänga med vovven, han är det största lyckopillret på denna jord!

Gaaaaah! Det finns en sak, bokstavligen, som stör mig mest i helaste jävla världen. Men förmodligen kommer det bli sånt extremt liv om jag outar det på det stora stygga internet där halvkrassliga Google Translation regerar när språkkunskaperna suger hos i allmänhet inkompetenta människor.

Därför kan jag istället ge mig på en aktuell händelse som gör mig upprörd, arg och riktigt jävla förbannad. Den storyn om 21-åriga Malin som nekades receptionistjobb på grund av sin akne. Kunderna kunde tydligen tro att det var aids.
Ehh, you say what???

Malin var med i Nyhetsmorgon i morse. Bredvid henne satt en jurist som meddelade att det inte finns något som säger att det är fel att neka en person jobb på grund av att den har finnar, det är alltså helt lagligt att diskrimineras och kränkas så hårt enbart för att hormonerna spelar ett spratt och är lite för många och för fel.
Det är helt galet.
Det är för jävligt.
Och framför allt är det elakt.
Räcker det inte med att man dras med skiten, man ska även få det kastat på sig som en orsak till att man inte är lämplig för ett jobb.
Wow…

Samtidigt – all heder till Malin. Inte nog med att hon nekas jobb på grund av något som 99,9 procent av de drabbade redan skäms och mår dåligt över, hon vågar faktiskt gå ut med sin story och stå upp för det. High five till henne!

Jag har glömt bort den här listan totalt, å andra sidan verkar det inte vara någon som saknat den… men jag fortsätter lite okonsekvent oavsett vad.

”Ett annat ögonblick”

Jag var cirka 14 år och satt på en rund bänk i högstadiets otroligt sjaskiga korridor, i den delen som egentligen var sjuornas. Men av någon anledning satt jag där och drog omotiverat med fingrarna längs de inristade och omotiverade orden som vi, de nyss nyblivna tonåringarna, hade ristat in.
Jag hade en överanvänd Fruit of the loom-tröja på mig, matchade med ett par Adidas-byxor med knappar längs sidorna. Trots att det var ”fett inne” just då kände jag mig som en grå mus och var inte särskilt nöjd med mitt utseende.
Jag stirrade lite mer på bänkens bord och såg att någon hade ristat in mitt namn och någon kärleksförklaring, varpå någon annan i efterhand med en blå bläckpenna hade ristat in någon dum kommentar om mig.
Jag svalde hårt, iakttog myllret av halvpubertala ungdomar runt omkring mig. Samtidigt svor jag för mig själv och tänkte ”så fort jag är myndig ska jag härifrån, helst direkt efter nian, bara bort från helvetet”.

Cirka en halvtimme senare satt jag i möte hos rektorn på grund av att jag hamnat i bråk med några jämnåriga pojkar som hade gett mig gliringar och talat till mig på ett förbannat dåligt sätt. Självklart hade jag käftat emot och slutligen blev det nästan handgemäng – om inte andra (vilka minns jag inte) hade ställt sig emellan samtidigt som läraren skickade ner oss till rektorn.

Rektorn i sin tur (ursäkta uttrycket) var en feg nolla och tyckte att jag skulle sluta bråka för så lite, att jag skulle se hela grejen med tankesättet att killarna säkert var kära i mig, hon tyckte att jag skulle tänka så och släppa hela grejen.
Jag i min tur kände hur ilskan kokade under huden. Det kändes jättefel! I min värld kallades det trakasserier. I hennes värld var det en petitess. Jag bet ihop mina käkar och jag kan än idag känna hur insikten slog mig – ”om jag ska någonstans så får jag fan ta mig dit själv!”.

Vissa dagar var skitbra i högstadiet. Andra var förjävliga och jag hade snudd på självmordstankar.
Både gott och ont satte sina spår i mig.
Jag tog mig åtminstone igenom den mest sura och ledsnaste perioden i hela mitt liv. Jag är osäker på om andra uppfattade hur dåligt jag mådde, jag kanske bara sågs som en överhormonell och tjurig tonåring?

Avslutningsvis kan jag meddela att jag la benen på ryggen så fort chansen gavs. Gymnasiet närvarade jag knappt på, men jag var åtminstone inskriven på en skola tio mil från hemmet. Efter studenten drog jag rätt omgående in i lumpen, sen vidare till Stockholm. Efter det rasade jag i några månader, sen drog jag impulsivt till Tyskland/Holland i ett drygt halvår. Och så vidare.
Jag lever fortfarande med tanken att jag aldrig vill vara folkbokförd och ha min adress i just den kommunen på grund av den extrema mentaliteten som finns kvar bland vissa kossor. Däremot har jag full förståelse för att andra inte känner som mig och faktiskt kan ha ett lyckligt liv i kommunen. Jag, personligen, vet inte riktigt vart jag kommer att hamna och bli lycklig med ett eget hem och en egen familj – men det märks nog någon gång i framtiden…

Den har varit kall och rullat på as usual. Vissa nya saker har introducerats, några få söta fester har avhandlats, lite pulkaåkning har prickats av, en jäkla massa mys har proppats in i vardagen och jag har haft en hel del grubblerier om mitt största problem – mig själv.
En helt random månad med andra ord

Hela min nästa vecka är proppad av möten, jobb och offentliga framträdanden (ett finare uttryck för fester som jag är inbjuden till i form av min arbetsroll)… En snabb blick på övriga månaden är att det kommer fortsätta i full fart och det kanske finns en möjlighet till att andas i mellandagarna (ironiskt nog).
Julen firas inte alls.
Juldagen spenderas på hemvändarfestligheterna i Karlstad.
Nyår är helt blank hittills.

Det finns inte något jag ångrar i mitt liv, inte ens misstagen för de har ju fört mig vidare in på nya vägar.

Däremot finns det vissa situationer som jag ibland tänker tillbaka på och önskar jag hade agerat annorlunda i. Jag kan inte komma på något konkret exempel just nu, men jag tror alla har såna ögonblick i historien.

Men herregud, kan man ha ett enda favoritminne?
Jag förstår om de som fått barn älskar minnet av när ungen kom ut och sånt där, men jag är en spontan egoist som knappt kommer ihåg vad jag gjorde för fem minuter sen…

Jag älskar minnet av när jag såg min hund första gången, eller när jag vandrade runt med min bästis i New York, eller när jag i helgen stod och stirrade rakt upp i himlen på alla stjärnor och kände starka armar som kramade om mig, eller när min syster och jag fick vår första egna ponny Otto, eller när jag låg vid kanalen i Karlstad och skrattade så jag hade kramp i magen, eller när jag bakfull på en renfäll i Kiruna och försökte klura ut om det var moln eller berg jag såg… och så vidare.

Det finns massor av minnen som jag tänker tillbaka på och ler. Det finns även massor av minnen jag tänker tillbaka på med en klump i magen.

Första tanken: ”Jag kommer inte ihåg!”.
Så värdelöst var det alltså.
Jag antar att jag var runt elva-tolv år och att det var helt kasst. Som alltid första gången.

Däremot finns det andra kyssar jag kommer ihåg.
Och det kommer finnas kyssar i framtiden som jag kommer att minnas för alltid.

Den senaste kyssen fick jag i morse klockan 6:30. Mina ögon stod i kors och jag såg ett suddigt leende framför mig, sen kände jag en varm famn som höll upp mig (mer än nödvändigt) och sen en varm, lång, mjuk kyss som fick mig att bli varm i hela kroppen trots att det var svinkallt i lägenheten.
Det var en vardaglig puss, men de betyder väldigt mycket de också. Faktiskt mest när jag tänker efter.

Dock har jag en fundering, en öppen fråga till er läsare – är det fler än jag som tycker att det är opersonligt/kallt att kyssas med ögonen öppna?